Eget rum

Några dagar före halvårsfödelsedagen fick sonen flytta till sitt eget rum. Vi hade kanske egentligen tänkt att han skulle ha fått flytta redan tidigare, och sen fick vi besök av kikhostan, och sen tänkte vi inte längre så. Men nuförtiden är det sällan som barnet hostar och hostattackerna är inte längre farliga, och framför allt har de här föräldrarna gått och inhandlat en lyxig ny säng åt sig själva. 180 cm av vuxensäng (fatta vad skönt!) betyder att spjälsängen ska ut.

Och bra har det gått! Egentligen tvivlar jag på att barnet märker nån skillnad. Den första natten var det garanterat mer spännande för föräldrarna.

Nytt för oss är också att barnet föredrar att sova tupplurarna hemma i egen säng. Nu när sonen kan sitta så bra har vi bytt till Bugaboos sittdel i vagnen och det har blivit svårare att få honom att somna där för det finns ju så otroligt massa spännande att se på.

Mat och kläder

Det är tur att vår son inte har brist på kläder. Nuförtiden gäller det nämligen att ha en förmiddagsoutfit (pre-lunch) och en eftermiddagsoutfit (post-lunch), och det krävs ganska mycket god tur för att samma plagg kan användas i flera outfits. Strumpor ibland.

Det är nämligen den fasta(re) födan som har gjort entré här hos oss. Sonen är speciellt förtjust i blåbär. Jag har blivit en stor beundrare av Vanish. Och så gillar han de där majsbågarna som alla ungar tuggar på nuförtiden, och eftersom de inte består av just något annat än majsstärkelse fastnar de där halvtuggade majsmosklimperna precis överallt.

Jag är också lite tudelad gällande vad barnet borde äta. I Italien börjar man med grönsaksbuljong med t.ex. ris-, majs- eller havrepulver; en sorts förstadium till minestrone eller risotto. Och så ska man ha i lite parmesan och olivolja, naturligtvis. Här i Finland ska barnen äta potatis. Jag vet inte vad de skulle säga på rådgivningen om man berättade att barnet äter parmesan.

Sommaravslutning

Så det blev en sommar ändå! Under de fina varma dagarna åkte vi upp till Österbotten på något som blev nästan en solsemester. Det är verkligen vackra stränder som finns där uppe, och fördelen med att ta ledigt i slutet av augusti är att det är rätt så folktomt på stränderna. Fin sand, varmt vatten, vackra vyer!

En sagolik solnedgång vid stranden. Och magiska vyer precis efter solnedgången, när dimman låg lågt över åkrarna.

Väl hemma i Åbo hoppade vi på en kryssning till Vepsä för att fira den sista sommarhelgen. Sonen (klädd enligt temat, som ni ser!) tyckte att det här med båt var urkul.

Och nu vräker regnet ner som det bara kan i september. Hejdå sommar!

Babyprylar

Saker. Under den senaste tiden har mitt förhållningssätt till saker, tavara, ändrats en del. För det första har vi fått ordna om här i hemmet och göra rum för babyn, och då har vi slängt, gett vidare, omplacerat och arkiverat, i tur och ordning. Samtidigt har det kommit in mera saker, sånt som bebisar lär behöva, och sånt som de kanske annars bara kunde tycka att är kul. För att få mental ordning på allt detta tänkte jag blogga om vilka saker som har visat sig vara extra behändiga med en liten bebis. (Då när Oliven ännu var i min mage slösade jag massor med tid på att läsa dylika listor på andras bloggar och fann det intressant. Så jag upplever att det är min tur att bjuda på en lista nu då. Ta fram temuggen för det här blir långt.)

Vagnen och skötväskan

Att det är praktiskt med barnvagn kommer knappast som nån speciell överraskning för någon. Men jag måste berömma vår Bugaboo Buffalo lite extra. Den är inte bara snygg och stilig utan också oerhört praktisk: liten och behändig med ändå lite större hjul som klarar av svårare terräng (kullerstenarna i gamla Borgå, sandstrand). Efter fem månaders användning har jag inte ett enda klagomål. Men observera att vi inte ännu har bytt till sittdelen och att vagnen inte ännu har fått uppleva en kunnon Åbovinter med slask och tillbehör.

Och så några leksaker till

Vi valde en ljus färg som inte blir för het i solen och har nog inte behövt Bugaboos "summer canopy". Men en coffee mug holder har vi, naturligtvis. Fast oftast är det min vattenflaska som står där.

Eftersom Storksak och Bugaboo är kompisar
kan väskan enkelt hängas vid vagnen

Vår skötväska från Storksak passar oss och vagnen och är alltid med. Och den är en riktig tilaihme som rymmer allt: mjukt underlag för blöjbyte on the go (som medföljer), blöjor och tvättservetter, vattenflaska, nappar och nappflaskor, kläder, leksaker, brillor, paraply, trasor, filt - plus det jag brukar ha i min handväska.

Bärselen

Oj så jag velade med det här. Vissa tyckte att en bärsjal ju nog är många gånger mera praktisk, andra visste att man ska ha sjal i början och sele lite senare, och så kom någon ihåg att påpeka att ergonomin hos de flesta bärselar är dålig för både barnet och den vuxna. Och behöver man nu egentligen nåt sånt över huvud taget? Och så kom Galna dagars katalog och där fanns en Manduca, den som de som visste något om något berömde som det mest ergonomiska alternativet för alla inblandade, och som skulle ha en specifik babydel i mitten så att den går att använda från första början. Och visst blev det sen en bra story, för det var faktiskt sista morgonen före sonen föddes som jag steg upp tidigt och rusade till Stockmann för att få tag i den sista Manducan - som har visat sig att vara mycket praktisk. Den är de facto bekväm, då barnets vikt bärs på höften och inte på ryggen. Att ligga vaken i vagnen och se inte mycket annat än moln är inte speciellt pop hos vår son nuförtiden så det har blivit mycket praktiskt att kunna plocka upp honom i bärselen. Manduca kritiseras för att barnet inte kan ha ansiktet utåt i den (det lär vara oergonomiskt) men hos oss har sonen accepterat detta; han ser ändå mera än från vagnen.

Eller så somnar man där

Amningsdynan

Om jag ska ge bara ett tips för alla blivande ammande mödrar är det detta: skaffa en bra amningsdyna. Den må kosta lika mycket som ett besök hos massören - ja ett.

Dessutom kan coola ungar chilla på dynan

Tripp trapp med baby set

Stokkes klassikerstol var en efterlängtad dopgåva. Med baby set-delen kan sonen vara med vid matbordet och oj så han gillar det. Där sitter han och berättar sina juttun, tuggar på leksaker som man kan fästa vid pinnen som hör till, och nu har han allt oftare fått också smaka på valda delar av vår middag. Och den här veckan har han börjat få egna små fruktportioner!

Dopfint

Stora swaddledukar

De här stora dukarna från aden + anais köpte jag ursprungligen för att de var så snygga och sköna, men vips så har de blivit mina favoritdukar att ha med överallt. Man kan linda in bebisen i dem eller använda dem som filt, handduk, trasa, lakan, matta, myggnät, solskydd i bilen, sjal, skydd när det blir amning på allmänna platser, leksak - pretty much vad som helst. Bambu är förvånansvärt varmt när det är kyligt men ändå svalt när det är hett, och så tar duken ingen plats i väskan. Winner.

Då coola gänget åkte ut på havet skyddade
swaddleduken från sol och vind

Badstödet

Vår fisk till bebis kan spendera hur mycket tid som helst i badkar. Den bästa lösningen för vårt lilla badrum var ett hopfällbart badkar som vi nuförtiden oftast bär upp till husets bastu där barnet får skvätta bäst det vill. Badstödet (Stokke igen...) har visat sig vara mycket praktiskt om man inte vill hålla i en plaskande bebis i en halvtimme.

Och så tvättade han golvet också, den äskade ungen!

Helsinki hoods

Sambon åkte på arbetsresa till andra sidan jorden så jag flydde ensamförsörjarskapet till föräldrarna i Helsingfors. Och vetni, det är nog skönt med lite omväxling! Och dessutom skoj att observera Helsingforsbarnen. Min tioåriga kusin var också med ett tag så därför blev det några lekparks- och Borgbackenbesök, och ja, där i hjärtat av den rödgröna hipsterbubblan i Alphyddan så är även de minsta lekparksbesökarna stiligt klädda i Nike och Ray-Ban. Som tur hade hipstermorföräldrarna köpt en cool Mini Rodini-tigerbody åt sonen så han liksom smälte in i gänget.

Mitt barn chillar på ett hippiecafé

Nu har vi - och sambon - hittat hem till Åbo och njuter av den här något sena sommaren. Ni vet, de där snygga solnedgångarna och ljumma kvällarna och en kopp te på balkongen...

Om att dansa på allmänna platser

Det finns en massa saker i bebislivet som jag aldrig hade tänkt på tidigare. Som till exempel hur det är tillåtet att göra fast vad crazy stuff när man bär på en bebis. I dag åt vi frukost på nya Åbocaféet Pink Vanilla Desserts och barnet vaknade förstås så fort vi fick den varma maten framför oss (American breakfast med bacon, ägg, toast & pancakes!). För att distrahera den egentligen lite hungriga bebben så att åtminstone en av oss vuxna kunde äta i lugn och ro steg jag upp med barnet och gick lite. Precis då började en kille spela gitarr (sickens bra koncept för övrigt, American breakfast och livemusik!) och utan att tänka på det desto mera började jag dansa till musiken med bebisen i famnen. Tills jag insåg att det ju är fruktansvärt nolot. Tills jag såg mig omkring och insåg att det ju inte alls var nolot för jag hade ju en liten bebis i famnen. Så där stod vi och dansade, och han skrattade, och alla som gick förbi tyckte bara att det var gulligt för han är ju bara så gullig och se nu hur han tycker om att dansa.

Låtsas-resa

Ah, ni vet inte hur mycket jag har letat till Italien den senaste tiden. Det är länge sedan jag har varit dit, och den här evigt regniga och småkyliga årstiden som folk kallar för sommar gör att jag ganska desperat längtar till varma, mörka kvällar och den där hettan som gör att kläderna klibbar sig fast genast när man stiger ut genom dörren på morgonen.

Men det finns ingen Italienresa i sikte heller. Därför blev jag alldeles extra glad när vi impromptu bestämde oss för en sen lunch ute på Sergios i går. Det var ju - hör och häpna - soligt och man kunde sitta i solen ute på terassen. Servitören var italiensk så vi fick byta språk, och faktiskt så smakade min frutti di mare-pasta som den gör i Italien. Vårt bord stod under köksfönstret som var öppet och det hördes enstaka italienska ord därifrån alltid då och då. När sambon dessutom fick en god grappa till kaffet var bluffen nästintill perfekt. Och sonen ja, han tyckte väl att det var trist att dra tupplur i vagnen när föräldrarna låtsas de är på resa, så han fick vara med och flörta med turisterna i grannbordet.

Den glada patienten

Efter en vecka på sjukhuset har vi kommit hem och till ett någorlunda normalt liv. Sambon har semester i några veckor och det är förstås trevligt att ha sällskap här hemma - i praktiken har vi turats om att sova, Olivens sömn måste nämligen vakas på ett annat sätt nu när han ännu får hostattacker.

Men det är kanske världshistoriens soligaste och tappraste kikhostepatient som vi har här hemma. Vår mister sunshine tycks inte själv veta att han är sjuk; tvärtom är det liksom lite extra kul när det händer en massa runtomkring honom. På sjukhuset hade han ju charmat alla sköterskor redan under första dagen och ryktet om en liten flört till tremånadersbebis hade spridits till följande kvällstur när de kom och presenterade sig. En del misstänksamma blickar riktades dock mot mig när jag sade att han inte brukar äta på natten. (Han har inte gjort det sen han fyllde två månader och ändå är han lika stor som en average femmånadersbebis, så jag har liksom bedömt att han får i sig tillräckligt med näring. Jag tror starkt på att det är bättre både för honom och för resten av familjen att han sover hela natten.)

Och oj så förundrad han var när vi kom hem. Han hade ju spenderat en hel vecka i ett och samma rum och sovit och lekt på exakt samma ställe hela tiden, och en vecka är väl typ en liten evighet när man är så där ung.

Man tar lite bandage och voilà - en mobile!

Barnet och hostan

Den senaste veckan har bjudit på en helt ny dimension till föräldrarskapet: oron för att barnet inte kan andas. Vår stackars lilla son började ha allt kraftigare hostattacker, blev helt lila i ansiktet och gapade efter luft. Så efter några felaktiga diagnoser av läkare togs han till sist omedelbart in på sjukhus där han nu fått vara tre nätter. Och vad har jag lärt mig? Man ska inte lita på läkare, och man ska orka tjata till sig service och muntur. Och att kikhosta inte är utrotat trots vaccin (som sonen olyckligt nog fick en vecka efter att han hade blivit smittad), eftersom det inte ger 100 % skydd och framför allt eftersom det finns dumskallar som inte låter vaccinera sina barn. 

Grönt är skönt

Nåja, äntligen lite sol och värme - och hujsiga växtspurter på balkongen! Olivträdet har haft ett bra år, det har blommat så fint så fint och nu finns där en massa små oliver. Och fikonträdet har blivit helt vilt och levererar stora, gröna fikon. Nu ska vi bara hoppas att de hinner mogna.

Vårsådden blev lite sen i år på grund av en viss bebis och när sommaren hittills varit så sval har det faktiskt tagit länge innan våra tomater, chiliplantor och gurka kommit upp. Men nu! Jag gillar hur det blir så grönt på balkongen. Och efter lite justerande fick magnoliaträdet en egen plats i en vinlåda i hörnet och jag tycker att det ger en ännu skönare trädgårdskänsla. Nu har trädet ju blommat ut men där sitter många fina mörkgröna blad.

Och än så länge ryms vi också bland växterna... Under de varmaste dagarna har vi även kunnat låta sonen vänja sig vid balkonglivet på en filt på golvet. Ljuset, vinden, bladen och blommorna är nog den bästa leksaken - så mycket spännande att se på!

Folk och folk

Tänk att jag hittills varit fullständigt omedveten om en stark och tydlig skiljelinje mellan folk och folk. En gräns som är lika ofrånkomlig som skillnaden mellan barn och vuxna. Nämligen indelningen i folk som sover länge på helgerna och folk som inte gör det.

Det var med häpnad jag såg mig omkring när jag en lördag tog en rearunda på stan precis efter att butikerna hade öppnat. Det var inte tomt på stan, nej, men klientelet var ju helt annat än på eftermiddagarna, det som jag vanligtvis sett. Nu var det nämligen de här människorna som stiger upp tidigt på helgerna som var ute och shoppade: pensionärer och småbarnsföräldrar, och bara nån enstaka (morgonpigg) "vanlig arbetande vuxen". Inga ungdomar, såklart. Barnvagnar och rullatorer överallt.

Men hej, vad är det nu att stiga upp halv åtta på en söndag när det är en glatt jollrande liten kille som väcker en. Det är ju inte alla som har en sån.

God morgon, världen!

Ett stycke dop

Sommarens hittills varmaste dag firade vi Olivens dop hemma hos oss. Det var fint och stämningsfullt och på ett visst sätt mysigt att ha dopet hemma, men lite väl stressigt (och svettigt) blev det när bebisen skulle matas, kaffet kokas och bordet dukas samtidigt. Men själva festföremålet var mestadels lugn och solig och det viktigaste var ju att alla var där och fick träffa honom.

Jag kan ibland gå lite "overboard" med festplanering. Eller: jag gillar att planera fester utgående från ett tema som löper genom det hela, från inbjudningar till dukning och så vidare. Och mitt i allt det andra stressiga fastnade jag då för ett "himmeltema" med vita moln och färggranna vimplar på ljusblå bakgrund.

Det blev en del pyssel - jag är ju ingen pysselmänniska! - och en del spända nerver, men oj så nöjd jag var när allt blev precis så fint som jag hade tänkt mig. Bakade en stor gräddtårta enligt Kinuskikissas anvisningar och lyckades definitivt över förväntningarna, med tanke på att jag aldrig bakat sånt förut. En kladdkaka som jag alltid bakar och cupcakes enligt Leilas recept fick det också bli, och sambons goda maränger förstås. Och jag blev om möjligt ännu mera förälskad i vår sambons nya KitchenAid som snällt vispade smet, grädde eller vad jag nu önskade att den skulle vispa.

Inbjudningskort: klippa och klistra
trekanter i olika färger...

Vimpelfabrik

Dopbuketten med rosor, pioner och förgätmigej

Jordgubbs- och vitchokladfyllning

Cupcakes med citron och vallmofrön

Till Österbotten och tillbaka

Oj så det har blivit glest med bloggandet på sistone. Det är ingen brist på idéer; tvärtom så har jag funderat ut flera rubriker i mitt huvud under de senaste veckorna. Men så har jag ju en tre månaders bebis här hemma och med en sån så har man ju inte så värst mycket tid för att blogga, som ni vet, eller några av er i alla fall.

Men i väntan på inlägg om dopet, balkongväxterna och sommar-Åbo får ni läsa om vår midsommar uppe i Österbotten. Vi reste dit med tåget, vilket visade sig vara hyfsat bekvämt med en liten kille. Även han verkade trivas och sysselsatte oss med att bajsa ner både egna och mammas kläder. Och väl framme fick pojken ju njuta av uppmärksamhet i kvadrat när fammo och faffa mer än gärna busade med honom från morgon till kväll. Och han tackar ju inte nej till uppmärksamhet, den här lilla prinsen; nuförtiden älskar han att tala med människor och härma olika ljud.

Vår lilla solstråle och svärmors fina syrenbuskar

 Så vi passade på och spenderade kvalitetstid på tumis i Jakobstad. På några timmar hann vi köa på banken, göra den traditionella shoppingrundan Blossom-Bros, köpa större kläder åt sonen (som just nu växer ur storlek 62), leta efter grillkol och äta glass. Under tiden hade barnet tagit en tretimmars tupplur, så det blev en lättare barnvaktskeikka för svärföräldrarna den här gången...

Dessutom fick vi träffa ett sött litet flickebarn, 10 dagar yngre och sisådär 1,5 kg lättare än vår stora lilla gosse. Det ska bli kul att följa de här barnens utveckling! Den lilla damen kunde redan hålla huvudet fint uppe när hon låg på mage; det går ännu ganska ostabilt för vår son som uppenbarligen har satsat mera på att äta än att träna nackmuskler. Men så försökte han imponera på tjejen och övade på att rulla på mage.

Midsommarvädret kunde man väl kalla traditionellt. Kallt, förstås, och myggigt värre. Men fina ljusa nätter och en eftermiddag med ordentlig sol fick vi.

Midsommartulpaner

Hoppas ni har haft det bra i midsommartider! Även om det blir mindre tid för egen blogg läser jag ju era texter, det går nämligen passligt att göra på telefonen medan man ammar. Om ni har tips på bra appar för bloggande på iPhone så låt komma - eller tips på annat att göra medan man ammar, för den delen...

Dagens i-landsproblem

• Skar mig i tummen med osthyveln i morse, vilket kändes lite onödigt. Och så går det ju inte att använda iPhonen när man har plåster på tummen. (Innerst inne undrar jag vad alla ammande kvinnor har gjort före smarttelefoner. Suttit och mediterat i timtal?)
• Glömde solglasögonen hemma när det var fint och soligt väder och de skulle ha matchat min outfit helt perfekt. Grymma öde.

Annars går det ingen nöd på mig. Har i dag varit på lyxig axel- och ryggmassage som jag fick i morsdagsgåva av min fina sambo. Före massagen tog vi en gemensam sushilunch på stan. Till och med bebben tyckte att det var så häftigt att han vaknade tidigt från sin middagslur och så lekte vi familjeidyll på sushirestaurangen med en tvåmånadersbebis som snällt satt i famnen.

Kändisbalkongen

Hello! Tänkte bara meddela att ni får läsa mera om oss och om vår balkong i Åbo Underrättelsers sommarbilaga som kom ut i måndags. Sambon konstaterade att det ju var alldeles för länge sedan vår balkong har fått mediasynlighet - i Turun Sanomat för ett drygt år sedan... Men bra så! Artikeln är trevlig (tycker vi) och det finns dessutom en hel massa annat intressant att läsa i sommarbilagan. Så klick klick för att komma till nätversionen, eller så får man visst hämta tidningen gratis från till exempel Hansakvarteret.

Foton: ÅU

Day spa?

Det här med moderskap ger definitivt nytt perspektiv på livet. Som att man är som en ny människa efter att ha fått ligga en halvtimme i en rör för magnetröntgen, helt för sig själv, utan en endaste bebis i närheten. Fatta vilken lyx! Day spa brought to you by Varsinais-Suomen sairaanhoitopiiri!

Skön söndag

Hälsningar från familjeidyllen! Här har mamman bakat bulla, pappan skött om växterna på balkongen och barnet ätit och sovit gott och skrattat lite där emellan. Ah, söndag!

Pullantuoksuinen kotiäiti

Lite mera om sömn och rutiner

För alla er som är intresserade av vår sons vardag (mina och sambons föräldrar, förmodar jag) kan jag berätta att så här på sjuveckorsfödelsedagen har gossen haft en finfin natt från halv nio till halv nio med bara en snabb amning efter klockan fyra. Med andra ord har vi så småningom kommit mot något som heter rutiner vad gäller nattsömn - tummen upp för det!

Redan från ett ganska tidigt skede klarade han sig bra med två amningar, ca kl. 1 och kl. 4. Men häromveckan råkade det sig någon natt att han själv missade den första amningen, och när han natten därpå vaknade då och ville ha mat testade jag försiktigt att vagga honom till sömns utan mat. Och bra gick det! För nån dag sedan tog jag ändå upp honom efter ett när han verkade oroligare än vanligt, bara för att upptäcka att han egentligen inte orkade äta ordentligt. Så då var det bara att konstatera att hela familjen mår bättre av att han sover två pass à fem-sex timmar än vaknar med tre-fyra timmars mellanrum.

Vad gäller rutiner på dagarna har jag konstaterat att vi inte behöver ha några. Problemlösning när det är som effektivast.

Stilprov på tupplur i vagnen

Magnolia

Som den modemedvetna bloggare jag är har väl jag också insett att magnolia är vårens hit. Det går nämligen inte att bläddra i en inredningstidning eller surfa på bloggar utan att stöta på bilder på härligt blommande magnolior! Och visst är blomman otroligt snygg. Ja, så pass snygg att jag föll offer för magnoliamanin och köpte mig en egen planta...

Hur den kommer att få plats på vår balkong är sedan en annan fråga. Just nu när tomater, chili och gurka inte ännu kommit i egna krukor finns det faktiskt några kvadratcentimeter ledig golvyta, men den trogna läsaren kan ju dra sig till minnes hur det har sett ut tidigare år när blomningen väl kommit i gång. Så vi får lite fundera hur det blir.

Men visst är det ju underbart härligt med snygga blommor så här i maj!

Sömn och rutiner

Jag kan börja med att berätta att vår bebis hör till den snällare varianten. Visst gnäller han ibland men väldigt sällan längre tider - och man får alltid tyst på honom genom att lyfta honom vid bröstet. Det där med bröst och mjölk ligger nämligen mycket högt upp på hans favoritlista (vilket är bara bra, för det viktigaste är ju att han får mat och växer).

Men nu så här efter en månad börjar jag tycka att nån sorts rutiner skulle sitta fint. Att man ens lite kunde förutse när han sover och när han är vaken. Sömn tycks då inte höra till vår bebis favoritsysslor (förutom då vi har gäster som inget annat vill än träffa honom vaken), eller i synnerhet att somna, speciellt på egen hand. Fick han bestämma skulle han spendera sitt liv vid bröstet, slumra lite grann alltid då och då och slicka på bröst om han råkade vakna.

Men nu är det ju inte han som får bestämma här, så vi får helt enkelt hjälpa honom på traven när det gäller att kunna somna på egen hand. Och det är här som jag tror att rutiner kommer in i bilden - det måste väl vara lättare för honom också om han så småningom lär sig att saker händer i samma ordning ungefär vid samma tidpunkt, dag efter dag?

Google är ju den nyblivna mammans bästa vän, och oh my vad det finns alternativ. Det finns färdiga minutscheman, easy-metoden, standardmodellen, fyratimmarsregeln... Så vad är det som passar oss och honom? Varför ska nån metod vara bättre än en annan? Och är det nu över huvud taget för tidigt att kräva rutiner av en som levt i en månad?

Sådana tankar här på en regnig onsdagseftermiddag. Bjuder på ett foto på bebisen när han faktiskt sover i sin egen säng (och dirigerar en orkester i drömmen, månntro?). Just nu sover han dagssömn i bärselen - han lyckades faktiskt redan somna i egen säng men vaknade efter en kort stund...

När börjar livet?

Mitt i allt ammande, blöjbytande och nattande har jag hunnit filosofera lite kring livet, närmare bestämt livets början. Det är nämligen en del av mig som inte över huvud taget fattar att Oliven "bara" är knappa tre veckor gammal. Visst, han kan inte mycket, men för att vara så himmelens färsk så kan han ju egentligen helt massor: äta, skrika, nysa, hicka och så vidare. Och en stor del av det har han ju lärt sig i magen. Jag tror också att han känner igen vissa röster, och ibland känns det som att han också känner igen musik. Men hur kan han ha lärt sig något innan han fanns?

Ibland när jag håller i honom tycker jag också att han på ett lite underligt sätt känns "bekant". Formen på rumpan har jag visst känt nånstans förut - ja, under mina revben i flera månaders tid! Och när man håller i honom medan han hickar känns det precis likadant som det gjorde när han hickade i min mage.

Men om vi säger att han fanns redan före han föddes, när började hans liv då? Några futtiga celler gör väl ingen människa, knappast heller en några centimeters böna med ett minihjärta. Eller?

Förlossningen

Haha, på publikens begäran kommer här några ord om förlossningen.

Jag tror nog att det ligger något i det som Erika skrev om andningsteknik. Jag vet ju inte hur det skulle ha känts att föda barn utan år av sångövningar men det som jag var glad över var att jag kände att jag hela tiden hade en koppling till min egen kropp och att jag på nåt sätt kunde "lokalisera" smärtan och "styra" andningen. Sen höll jag faktiskt på med något som folk kallar för förlossningssång och som jag hade tyckt att var ungefär det fjantigaste ever när jag för första gången övade på sånt på gravidyogatimmen. Men när värkarna väl satte igång tänkte jag inte över huvud taget på att jag nu ska hålla på med förlossningssång utan lät kroppen styra, och då var det ljud som kom ut. Sången gjorde dels att jag kunde slappna av i de rätta musklerna, dels att jag orkade genom sammandragningarna ("bara två takter till!").

Och visst gjorde det ont. Mera ont än vad jag hade trott, och framför allt på ett annat sätt. Jag insåg att det måste göra ont för att det där barnet ska kunna komma ut, och då gäller det att samarbeta med smärtan i stället för att spänna och kämpa emot, för ut ska han. Egentligen är det ju definitivt weird design, men samtidigt har jag nog fått lite mera uppskattning för livet. För tänk, även de hemskaste och jobbigaste personerna på den här jorden har någon krystat ut, och det är inte så lite det.

Jag tog ingen epidural. När vi väl hade kommit till sjukhuset på fredagskvällen, efter ca 4 timmar av regelbundna sammandragningar (de första känningarna hade jag tidigt på fredagsmorgonen), tog jag en lång, lång dusch, och efter det tyckte jag att det nog var dags för nån sorts smärtlindring. Vår snälla och fantastiska barnmorska tyckte att det går så jättebra utan epidural att det nog inte lönar sig (jag hade ju lite tänkt att jag inte ska ha nån men vid det skedet struntade jag gladeligen i allt som jag hade tänkt mig och ville ha vad som helst som lindrar smärtan), och dessutom varnade hon för ett längre krystningsskede och det ville jag inte ha. Så det fick bli "aquarakkulan" och lustgas i stället. Lite före midnatt började det vara tillräckligt öppet och efter en halvtimme av krystning på en förlossningspall var han ute. Och nu vet jag ju inte hur det känns att krysta med epidural men det som man nog inte vill är att det ska ta längre.

Egentligen gick det hela så pass snabbt att varken jag eller sambon helt hängde med. Jag kunde inte för mitt liv tro att förlossningen skulle köra igång på det beräknade datumet, och ännu fram till eftermiddagen visste vi inte om vi faktiskt skulle till sjukhuset den dagen eller om öppningsskedet skulle hålla på i flera dagar, som vi hade förstått att det ofta är för förstföderskor. Men jag fick faktiskt precis den förlossning jag hade önskat mig: naturlig och snabb.

Och det viktigaste: det går inte att beskriva hur stor hjälp vi hade av vår fantastiska doula som fanns där som stöd, sjöng med mig, höll min hand, visade för M hur han kan hjälpa, avlastade honom när det blev för mycket, lugnade det hela och mycket, mycket till.

Oliven

Han är här! Ja, vem kunde ana att det här lilla livet faktiskt började ge tecken på att vilja komma ut exakt på det beräknade datumet. Eller alltså inte jag, för det tog mig en bra stund att inse att det faktiskt handlade om förlossningsvärkar och inte random magont när jag vaknade på morgonnatten för en dryg vecka sedan.

Så nu försöker vi lära oss att ta hand om en liten bebis. Han gör ju inte så mycket annat än äter och sover men det känns nog helt tillräckligt det också. Äter han tillräckligt? Får han bra grepp? Varför vill han inte sova i sin egen säng? Har han sovit för länge nu? Visst andas han ännu? Borde vi byta blöja före eller efter att han ätit?

Det är alltså full mamma-mode på gång här. (Nu menar jag faktiskt engelskans "mode", även om det visserligen också är mammamode som gäller: mjölk överallt.) Inte fullt så samlade tankar för ett koherent blogginlägg. Vill ni förresten höra om förlossningen?

Balkongliv

Åh vad jag älskar känslan när allt vaknar till liv efter vintern! Nu när det har varit finare väder har vi praktiskt taget flyttat till balkongen där man kan tjuvstarta sommaren (läs: sitta och sola i bikini).

Min vinnörd till sambo hade naturligtvis med största omsorg valt ut en disputationschampagne som avnjöts på balkongen. (Och nej, jag är ju inte alls bitter över att gravidkroppen meddelar att champagne nog inte är så gott.) Och när det väl var fint och varmt dukade vi fram både lite antipasti och själva middagen där ute. Fint när det är klar himmel och man ser stjärnorna när det blivit mörkt.

Och så har vi hunnit med årets första trädgårdsarbeten. Efter lite kärleksfull skärning tyckte fikonträdet att det var fast hur kul att slå ut stort, och oj så jag är stolt över den lilla pinnen till miniträd som tappert ser ut att producera fast hur många frukter nu! Försådden gjorde vi nu i en gammal vinlåda. Efter bara lite issues med plastfolie fick jag lådan någotsånär att hålla vatten, och det visade sig att lådan ju är som designad för fyra rader av äggkartong. Med det tillhörande locket i plast blir den ju ett perfekt miniatyrväxthus! Vi får se hur det går med försådden à la Châteauneuf-du-Pape...

Ljuset och värmen har igen fått fart på en av våra mest underliga växter, nämligen den japanska gräslöken. Plantan har vi fått av svärmor som har den att växa nästan som ogräs i trädgården i Österbotten. Och den är kanske den mest lättskötta växt jag någonsin sett: på hösten slutar vi helt enkelt vattna den och så ser den ut att dö bort, men så fort det blir lite ljusare och varmare på våren och man ger den några droppar vatten börjar det igen växa små gröna skott i krukan. Helt otroligt.

Om språklig identitet

Något som jag har funderat på en del under de senaste veckorna är tvåspråkigheten i allmänhet och vårt kommande barns tvåspråkighet i synnerhet. Eftersom både sambon och jag kommer från enspråkiga hem ställs vi nu inför en ny situation när vår lilla svenska familj ska bli en lite större tvåspråkig familj.

Det har aldrig känts som ett alternativ för mig att tala svenska till mitt barn, men jag hade inte heller tänkt hur lustigt det skulle kännas att tala finska för magen (visserligen är det ju lite lustigt att tala för en mage oavsett språket). Vårt hem, den här miljön, är ju helt svenskt! Jag är rätt så säker på att jag kommer att glömma det här så fort jag faktiskt får träffa den här lilla kung fu-fightern i min mage - språket handlar ju ändå om en relation mellan två människor och inte mellan människor och magar.

Men samtidigt har jag nog fått fundera på min egen språkliga identitet. Jag har redan för några år sedan skrattat att jag egentligen inte upplever att jag hör till den finska majoriteten i Finland; snarare tillhör jag den finska minoriteten inom den finlandssvenska minoriteten, hur absurt det än låter. Mitt perspektiv på den finländska kulturen påverkas ju väldigt mycket av det finlandssvenska, och jag upplever att jag inte heller blir behandlad som "finsk" av varken finnar eller finlandssvenskar. Samtidigt känner jag ändå att jag varken är eller blir fullständigt finlandssvensk. Och jag tycker mig uppleva en varm, lite märklig (och outtalad) samhörighetskänsla med andra personer i samma situation - dem som tillhör min minoritet. Som att de här människorna per definition vet något om mitt liv som jag aldrig behöver förklara, och vice versa.

Och för att fortsätta på listan på lustiga språktankar: det känns konstigt att mitt barn inte skulle kunna lika bra finska som jag. Jag tror att den blivande pappan upplever lite samma sak med svenskan, och att vi båda försöker dra lite hemåt här. Men det ska väl vara möjligt att uppfostra ett barn med två starka språk? Och hur kommer Olivens språkliga identitet då att se ut?

Mammaledighet: sol och tvåspråkighetslitteratur på balkongen

En busig fyraåring

För fyra år sen fick vi inse vilken fantastisk investering vi hade gjort i form av inglasad balkong mot sydväst. För att fira det speciella klimatet på balkongen inhandlade vi då medelhavsväxter - och det är en som har klarat sig i alla dessa fyra år: låt mig presentera den fina fyraåringen kalamondinen som igen har fått komma ut till solen!

Kalamondin, fikonträd (jr.) och olivträd (jr.) njuter av vårsolen

Kalamondin är en form av citrusträd (läs mera till exempel här) med ganska syrliga frukter som passar bra i drinkar och matlagning. På våren brukar trädet blomma och sprida underbar doft på hela balkongen. För två år sedan var vår lilla växt nog i väldigt dåligt skick efter vintern vilket ledde till att vi nu för andra vintern i rad hade en speciell växtlampa för den medan den spenderade vintern inomhus, och det verkar det lilla trädet gilla.

Och nu vet jag inte om det är den torra och varma inomhusluften, växtlampan eller en lite sen trotsålder som har gjort att vi nu fick plocka en kalamondinfrukt som hade börjat gro:

Eftersom man ju kan varken äta eller slänga ett sånt naturens under lät vi frukten stå vid köksfönstret i några veckor, bara för att sedan upptäcka att det sticker ut små rötter ur frukten. Så i går tog vi och planterade hela härligheten i en egen liten kruka.

Det är alltså vad som händer på vår balkong just nu. Stay tuned för att veta vad det är för annat bus som vår fyraåring hittar på, vettja!

Solen, shoppingen och mammaledigheten

I dag inleds perioden på fyra veckor då Oliven kan födas "när som helst". Med andra ord är jag nu stationerad i Åbo och har inget annat på agendan än att vänta på att förlossningen kör igång. Spooky.

Men som tur har solen också gjort sin vårentré den här veckan, och det är nog mycket trevligare att vänta på en förlossning på vår balkong där man kan läsa, dricka te, sköta blommor och sola i över trettio graders värme.

Annars också känns det som att vårt hushåll så småningom har anpassat sig till tanken att en liten en ska joina oss inom en månad. Nu borde vi verkligen ha allt vi behöver, och lite till. Jag har märkt att mammaledighet bland annat innebär gott om tid för shopping - och i och med att det mest väsentliga (typ vagn och säng) nog är fixat före mammaledigheten kan man ägna sig åt roligare saker, som till exempel babykläder. Och ja, några turer till Zara har det nog blivit, även om Oliven definitivt inte kommer att ha ont om kläder (jag tvivlar starkt på att han hinner använda allt som vi har)...

"Men han måste ju ha några coola kläder också..."

Lite mammashopping blev det också. Jackan som jag skrev om en tid sen hämtade jag hem när butiken där vi alltid handlar bjöd på 20 %:s rabatt, och en t-skjorta fastnade jag också för. Jag tänkte att texten ju kan upplevas som ett roligt skämt om några veckor, men jag kan återkomma till det...