Det har aldrig känts som ett alternativ för mig att tala svenska till mitt barn, men jag hade inte heller tänkt hur lustigt det skulle kännas att tala finska för magen (visserligen är det ju lite lustigt att tala för en mage oavsett språket). Vårt hem, den här miljön, är ju helt svenskt! Jag är rätt så säker på att jag kommer att glömma det här så fort jag faktiskt får träffa den här lilla kung fu-fightern i min mage - språket handlar ju ändå om en relation mellan två människor och inte mellan människor och magar.
Men samtidigt har jag nog fått fundera på min egen språkliga identitet. Jag har redan för några år sedan skrattat att jag egentligen inte upplever att jag hör till den finska majoriteten i Finland; snarare tillhör jag den finska minoriteten inom den finlandssvenska minoriteten, hur absurt det än låter. Mitt perspektiv på den finländska kulturen påverkas ju väldigt mycket av det finlandssvenska, och jag upplever att jag inte heller blir behandlad som "finsk" av varken finnar eller finlandssvenskar. Samtidigt känner jag ändå att jag varken är eller blir fullständigt finlandssvensk. Och jag tycker mig uppleva en varm, lite märklig (och outtalad) samhörighetskänsla med andra personer i samma situation - dem som tillhör min minoritet. Som att de här människorna per definition vet något om mitt liv som jag aldrig behöver förklara, och vice versa.
Och för att fortsätta på listan på lustiga språktankar: det känns konstigt att mitt barn inte skulle kunna lika bra finska som jag. Jag tror att den blivande pappan upplever lite samma sak med svenskan, och att vi båda försöker dra lite hemåt här. Men det ska väl vara möjligt att uppfostra ett barn med två starka språk? Och hur kommer Olivens språkliga identitet då att se ut?
 |
| Mammaledighet: sol och tvåspråkighetslitteratur på balkongen |
