Alla dåliga ting är tre

Först faller Italien ur fotbolls-VM. Visst, de spelade inte så bra, konflikter inom laget, Balotelli är en svår person, Buffon var skadad, och så vidare. MEN så fick de också ett orättvist rött kort och så kom en spelare och bet Chiellini i nacken utan något som helst straff. Bu.

Sedan röstar man ner förslaget om en jämlik äktenskapslag inom lagutskottet. Hur korkad och trångsynt får man vara? Vilken del av kärlek är det som de här människorna motsätter sig för? (För övrigt tycker jag att ni alla ska se Stephen Frys fantastiska dokumentär om homofobi på Arenan.)

Och som om det här inte vore nog går planeringen av torgparkeringen i Åbo vidare. Usch vad jag får obehag för monopolbolag och gode broder-nätverk inom den här staden. Vilken vettig människa bygger parkeringsgrotta i lera? När det finns flera tomma parkeringshallar bara 50 meter bort? (Ja men det var ju 50 meter åt konkurrentens håll, så det så.)

Så nu hoppas jag att de här dåliga tingen bara var tre och att det blir bättre nyheter i morgon. Och för att pigga upp det här sura inlägget bjuder jag på ett instagramfoto på mitt nya fabulöst guldskimrande och korallfärgade nagellack.

Färgklick

Out with the old, in with the new: förra veckan gjorde jag några underbart färggranna reafynd och rensade knappa hälften av mina gamla kläder. Och den här ansiktslyftningen rekommenderar jag för alla garderober! Tre påsar av verkligen utnötta kläder slängde jag direkt, broderns flickvän som passligt nog var på besök tog en hel del med sig, och tre påsar med inte så farligt använda kläder ligger ännu i hallen och väntar på en lämplig ägare. Ja ni, det känns nog skönt att inventera lite, vika allt i nätta högar och göra sig av med det onödiga. Det här med att vända ett nytt blad i livet är definitivt den här sommarens grej.

Och det som kom in i stället! Jag fick någon sorts färgfnatt och fastnade för allt orange, gult och rött:

Hurra för färg!

Förändring

Oo ja, det är mycket som har hänt under de senaste 1,5 månaderna och stackars lilla bloggen har ju inte alls hunnit med. Det var hektiska tider både före, under och efter körjubileum, utexaminering och dimission men nu har de flesta examensblommor blommat ut, champagneflaskorna har hittat sina platser i vinskåpet, gradun står på sin plats i bokhyllan och livet kan återgå till det normala. Det är ju fotbolls-VM på gång och allt.

Eller normala och normala. Vad är det normala nu egentligen? Mitt i allt inser jag att det här blir en sommar av förändring - visserligen en förändring som jag har sett fram emot och vetat att ska komma. Men det betyder inte att jag skulle vara förberedd. Fast egentligen tror jag att hela innebörden av att ha en röd magisterexamenspärm i skåpet kommer att klarna först i augusti när jag för första gången på vaddå 20 år inte behöver förbereda mig inför ett nytt skolår. För att inte tala om alla tisdagskvällar som jag inte ska spendera på körövningar.

Så visst är det sentimentalt. Men den mest dominerande känslan just nu är ändå en känsla av frihet. Jag känner mig lätt som en fjäder, fri att göra precis vad jag vill. (Vilket egentligen är en absurd känsla, för jobbet fortsätter ju som vanligt, och vem påstår att jag inte har fått göra vad jag vill tidigare?) Och på ett märkligt sätt mogen, som en legitim del av det vuxna samhället där folk har röda examenspärmar i skåpen och inte balanserar mellan jobb och studier.

Men här ännu en samling av instagramfoton från den senaste månaden:

Florajubileum och avsked. Och en Floralilja!

Lyckad körkeikka i Esbo och nya identiteter.

Sommaren har kommit till Åbo! Så även en ursnygg champagnecooler!

Och så växer det på vår balkong som vanligt.

Snygga examensblommor

Klänningsjakten

Ni vet den där känslan när man tycker att man skulle behöva ett nytt plagg, säg en klänning, men vet inte exakt hurdan och varför och för vilket ändamål? Den känslan har jag haft nu i en månad. Det började med att jag hittade en söt tunikaklänning på Zara som dock inte satt helt perfekt och därför lät jag bli, vilket jag sedan började ångra. Under minisemestern i Estland förra helgen sprang jag genom några butiker i Tallinn på jakt efter klänning och insåg att det kanske egentligen är en maxiklänning jag vill ha. Sedan ploppade Tiger of Swedens nyhetsbrev i e-posten med rubriken "The Wedding Season Is Here" och klänningsjaktens fokus ligger nu på dimissionsklänning som även kan användas på sommarens bröllop. Och nu vet jag exakt vad jag vill ha: en maxiklänning av ungefär samma färg och mönster som Zaras tunikaklänning. Och eftersom det är omöjligt att hitta något som man har föreställt sig in i den minsta detaljen blir jag nu bara sur på mina butiksbesök.

Men jag tror att det bakom den här klänningsångesten finns en större stilångest. Jag har över lag inte använt klänningar på ett bra tag, och klänningar är något som jag brukade använda ofta. Det är något i det flickiga som jag vill bort från, samtidigt som mina mera klassiska klänningar nu känns tantiga. Kanske för att jag på riktigt är lite närmare tantåldern och vill markera en skillnad? Suck.

Säsong 9

Ecco che è finalmente arrivata: den nionde serien av Un medico in famiglia! Fråga mig inte vad som är så fascinerande med den serien. Till den här säsongen har de dessutom bytt huvudperson. Ni vet, "han flyttade till Paris men hej vilken tur att hans kusin, som faktiskt också är läkare, guarda caso, råkar flytta till Rom just då, efter nio år i USA, så vi har fortfarande en läkare i familjen". Tänk att det finns folk som jobbar med att hitta på sånt här.

Men ja, så finns det folk som tittar på det också, till och med i Finland, så det så.

Un medico in famiglia 9

Galet

Det är nog lite av en högtid med galna dagar. Nu har ju den här veckan - och de föregående veckorna, som ni har märkt på den inte så aktiva uppdateringstakten här på bloggen - varit relativt galen redan som sådan men vi har varit effektiva och gjort några korta täsmäiskun till delikatessen. Resultatet blev bl.a. en härlig söndagsbrunch:

Nåjo, det är inte bara galna dagar som firades med prosecco: sambon hade en lyckad sångexamen i torsdags och jag har äntligen lämnat in min gradu. Skål på det!

Runnin', runnin', runnin'

Jag kan inte heller riktigt begripa det, men det är sant: jag har börjat springa. Alltså bara för skojs skull. För att jag kan.

I mer eller mindre 26 år har jag hållit fast vid åsikten att det finns få saker som är dummare än att jogga. Men nån gång i slutet av februari fick jag en märklig lust att springa, och till sist gav jag efter, drog på mig mina gamla lenkkare och sprang några varv runt Iddan.

Och eftersom det var en obeskrivlig wow-feelis som jag upplevde har jag nu gjort det om och om igen. Och jag älskar, älskar den här känslan att jag kan, att jag orkar, att jag är stark.