Runnin', runnin', runnin'

Jag kan inte heller riktigt begripa det, men det är sant: jag har börjat springa. Alltså bara för skojs skull. För att jag kan.

I mer eller mindre 26 år har jag hållit fast vid åsikten att det finns få saker som är dummare än att jogga. Men nån gång i slutet av februari fick jag en märklig lust att springa, och till sist gav jag efter, drog på mig mina gamla lenkkare och sprang några varv runt Iddan.

Och eftersom det var en obeskrivlig wow-feelis som jag upplevde har jag nu gjort det om och om igen. Och jag älskar, älskar den här känslan att jag kan, att jag orkar, att jag är stark.