Haha, på publikens begäran kommer här några ord om förlossningen.
Jag tror nog att det ligger något i det som Erika skrev om andningsteknik. Jag vet ju inte hur det skulle ha känts att föda barn utan år av sångövningar men det som jag var glad över var att jag kände att jag hela tiden hade en koppling till min egen kropp och att jag på nåt sätt kunde "lokalisera" smärtan och "styra" andningen. Sen höll jag faktiskt på med något som folk kallar för förlossningssång och som jag hade tyckt att var ungefär det fjantigaste ever när jag för första gången övade på sånt på gravidyogatimmen. Men när värkarna väl satte igång tänkte jag inte över huvud taget på att jag nu ska hålla på med förlossningssång utan lät kroppen styra, och då var det ljud som kom ut. Sången gjorde dels att jag kunde slappna av i de rätta musklerna, dels att jag orkade genom sammandragningarna ("bara två takter till!").
Och visst gjorde det ont. Mera ont än vad jag hade trott, och framför allt på ett annat sätt. Jag insåg att det måste göra ont för att det där barnet ska kunna komma ut, och då gäller det att samarbeta med smärtan i stället för att spänna och kämpa emot, för ut ska han. Egentligen är det ju definitivt weird design, men samtidigt har jag nog fått lite mera uppskattning för livet. För tänk, även de hemskaste och jobbigaste personerna på den här jorden har någon krystat ut, och det är inte så lite det.
Jag tog ingen epidural. När vi väl hade kommit till sjukhuset på fredagskvällen, efter ca 4 timmar av regelbundna sammandragningar (de första känningarna hade jag tidigt på fredagsmorgonen), tog jag en lång, lång dusch, och efter det tyckte jag att det nog var dags för nån sorts smärtlindring. Vår snälla och fantastiska barnmorska tyckte att det går så jättebra utan epidural att det nog inte lönar sig (jag hade ju lite tänkt att jag inte ska ha nån men vid det skedet struntade jag gladeligen i allt som jag hade tänkt mig och ville ha vad som helst som lindrar smärtan), och dessutom varnade hon för ett längre krystningsskede och det ville jag inte ha. Så det fick bli "aquarakkulan" och lustgas i stället. Lite före midnatt började det vara tillräckligt öppet och efter en halvtimme av krystning på en förlossningspall var han ute. Och nu vet jag ju inte hur det känns att krysta med epidural men det som man nog inte vill är att det ska ta längre.
Egentligen gick det hela så pass snabbt att varken jag eller sambon helt hängde med. Jag kunde inte för mitt liv tro att förlossningen skulle köra igång på det beräknade datumet, och ännu fram till eftermiddagen visste vi inte om vi faktiskt skulle till sjukhuset den dagen eller om öppningsskedet skulle hålla på i flera dagar, som vi hade förstått att det ofta är för förstföderskor. Men jag fick faktiskt precis den förlossning jag hade önskat mig: naturlig och snabb.
Och det viktigaste: det går inte att beskriva hur stor hjälp vi hade av vår fantastiska doula som fanns där som stöd, sjöng med mig, höll min hand, visade för M hur han kan hjälpa, avlastade honom när det blev för mycket, lugnade det hela och mycket, mycket till.
