Historien om pestopastan

När jag var liten var pestopasta en av de maträtter vi hade när mamma varken hann eller orkade laga mat - det gällde ju bara att koka pasta och blanda i lite pesto från burken. Vi fick till och med laga det när vi var ensamma hemma.

Nu var det hur som helst så att vi fick en pinjekotte i lillajulsgåva av min gudfar. Det roliga med gåvan var att den både fungerade som julpynt och kunde användas för matlagning, bara man petade ut fröna ur kotten. Så vi tänkte att ja, pinjefrön, då kan vi ju laga egen pesto alla genovese!

Det var emellertid inte så enkelt att skala fröna. Efter nötknäpparen, tänderna och några mindre stadiga knivar tog sambon till den nya köttkniven som visade sig nog klara av jobbet, även om vi sedan fick plocka pinjefrön också från vardagsrumsgolvet. Jag vet inte heller hur grannarna förhöll sig till en timmes intensiva hackande på tjugondagsaftonen.

Men frön fick vi och glada var vi för det. För sedan skulle de malas, och eftersom man nu väl hade börjat ordentligt kunde man väl inte köra dem i mixer - alla italienska husmödrar vet ju att det är morteln som gäller.

Och så här fint blev det!

Och vet ni, det var nog godare pestopasta än det som vi hade hemma när jag var liten. Men det var ju inte direkt att bara blanda grön smet ur burken med pasta...