Vi sitter vid middagsbordet och äter pyttipanna (som bekant det mest näringsrika man kan stoppa i en ettåring – eller nåt...). Sonen plockar omsorgsfullt en bit potatis. "Potatis", säger pappan, och sonen stoppar potatisen i munnen. Han fångar en köttbit, pappan säger "kött" och den åker i munnen. Sedan plockar han en bit korv. Pappan säger "korv", handen som skulle föra biten till munnen stannar, sonen tittar på korvbiten och för den sedan till örat. Korva, ju. Är det inte lysande så säg!
Nessun commento:
Posta un commento