Sagan om klänningen

Det var en gång en oerhört vacker djupblå sidenklänning. Från ett fint modehus i Europa skickades den till kalla och mörka Åbo där den fick plats i den finaste klänningsbutiken. Och så fick den en prislapp med ett värdefullt och aktningsvärt pris på.

Och så kom en vår då en flicka lite halvhjärtat var på jakt efter en ny festklänning och hittade den djupblå klänningen. Hon provade och var alldeles förtjust men kunde inte tänka sig att betala det pris som den fina klänningsbutiken hade satt på klänningen. Dessutom tyckte hon att det fanns något lite mammaklänning över det hela, även om försäljerskan hjälpsamt bar in ett bälte som hon knöt runt midjan och visade att klänningen visst passade för flickan med en smal midja.

Så den våren fick klänningen bli kvar i den fina butiken och flickan utan den djupblå klänningen. Månaderna gick och flickan fortsatte att drömma om klänningen, dess lätta sidentyg och klassiskt vackra skärning, men hon visste att hon hade agerat rätt när hon hade lämnat klänningen med den aktningsvärda prislappen i butiken.

Två vintrar senare var flickan igen på jakt efter en ny festklänning, den här gången med en växande Oliv i magen. Kväll efter kväll surfade hon på sidor där det såldes festklänningar för gravida men hon hittade inget som föll henne i smaken. Hon gick till en sömmerska och beskrev den vackra djupblå klänningen hon hade sett för länge sedan, och sömmerskan tyckte att den nog gick att återskapa, men inte i siden.

Så vandrade flickan igen till den fina klänningsbutiken. Det var en ruskig och mulen dag med rå vind som blåste snöblandat regn över hela staden, och flickan hade inte så stora förhoppningar på den fina klänningsbutiken där allt var ganska dyrt och försäljerskorna ibland lite snofsiga. I rum efter rum tittade hon på de fina klänningarna men hittade inget som skulle rymma en höggravid mage. Tills hon kom i det sista rummet, och vad såg hon: den djupblå sidenklänningen, ett sista exemplar alldeles ensamt kvar i reahyllan, med en ny och mycket, mycket mera tillmötesgående reaprislapp på! Så fort flickan drog på sig klänningen visste hon att de var menade för varandra, den djupblå klänningen som rymde magen med Oliven i, och hon. Klänningen som så tålmodigt hade väntat på henne, månad efter månad, och hon som inte hade glömt klänningen.

Och så levde de lyckliga resten av livet.