Den glada patienten

Efter en vecka på sjukhuset har vi kommit hem och till ett någorlunda normalt liv. Sambon har semester i några veckor och det är förstås trevligt att ha sällskap här hemma - i praktiken har vi turats om att sova, Olivens sömn måste nämligen vakas på ett annat sätt nu när han ännu får hostattacker.

Men det är kanske världshistoriens soligaste och tappraste kikhostepatient som vi har här hemma. Vår mister sunshine tycks inte själv veta att han är sjuk; tvärtom är det liksom lite extra kul när det händer en massa runtomkring honom. På sjukhuset hade han ju charmat alla sköterskor redan under första dagen och ryktet om en liten flört till tremånadersbebis hade spridits till följande kvällstur när de kom och presenterade sig. En del misstänksamma blickar riktades dock mot mig när jag sade att han inte brukar äta på natten. (Han har inte gjort det sen han fyllde två månader och ändå är han lika stor som en average femmånadersbebis, så jag har liksom bedömt att han får i sig tillräckligt med näring. Jag tror starkt på att det är bättre både för honom och för resten av familjen att han sover hela natten.)

Och oj så förundrad han var när vi kom hem. Han hade ju spenderat en hel vecka i ett och samma rum och sovit och lekt på exakt samma ställe hela tiden, och en vecka är väl typ en liten evighet när man är så där ung.

Man tar lite bandage och voilà - en mobile!