Jag - slask 6-0

I går köpte jag något som jag efter ett dygns användning är redo att nominera för Årets Investering:

Ja, gummistövlar! De är bekväma att gå i, (relativt) snygga och har bra botten så att man inte halkar. Glädjen var enorm när jag i morse kunde promenera i min vanliga raska takt - de senaste två veckornas "jag-ska-inte-halka" pyttesmå steg var ett minne blott. Jag gick tvärs över torget som har ett ack så skönt 20 cm:s täcke av sörja och kunde inte bry mig mindre. In your face, slask!

Hurra!

Babynyheter från grannlandet, hurra! Den lilla prinsessans födelsedag till ära har jag i dag lärt mig att säga "leve" på latin: vivat!

Vänner

Jag vet att min tajming är lite dålig - alla hjärtans dag var ju igår. Men jag tänker ändå skriva hur mycket jag tycker om mina vänner. Förra helgen fick jag träffa en kär vän som jag inte sett på länge och det var nästan som att man började sakna ännu mera när träffen var så kort. Det är så underbart med människor man trivs med och bryr sig om! Vändagen igår avslutades med en intressant diskussion med en vän kl. 23 på gatan utanför Domkyrkan. Och idag ska jag träffa två vänner för lite kaffe och shopping. Åh mina vänner, ni ska veta att jag tycker om er!

Nörden

Haha, nu skrattar till och med jag åt min nördighet!* Efter en 14 timmars arbetsdag skulle man tro att jag inte ville göra något hellre än att bänka mig i soffan med favoritprogrammet och ett glas vin i handen men nej, jag hade ju läxor i latin. Och för att inte nöja mig med att översätta en text om inbördeskriget i Rom efter Caesars död gjorde jag två extra övningar om passiv, bara för att det nu känns som att jag inte helt greppar det här med passiv och för att jag uppenbarligen inte har bättre saker på mig att göra mitt på natten än att plugga latin. Till mitt försvar säger jag att latin faktiskt är jättekul (hur många av er har testat??) men jag medger att det knappast räknas som en bra ursäkt att gäspa morgondagen igenom. "Tuff natt, vad?" "Jo alltså det där med passiv futurum var nog bara så fascinerande."

*Min sambo gör det som en regelbunden hobby.

Minoriteter

I morse när jag gick till jobbet funderade jag på minoriteter. Vid torgkanten stod en glad ung man som hade satt upp ett litet bord och en Haavisto-skylt och serverade glögg för alla som gick förbi. Jag tycker det är jättekul att se hur folk bryr sig om det här valet och hur politiken aktiverar människor att kämpa för sina ideologier - när skulle man ha sett sådant här i Finland? Samtidigt tänkte jag hur konstigt det är att Haavistos anhängare ändå är en minoritet. I min omkrets skriks det "Haavisto" från alla håll och jag kan nämna vid namn de få som jag vet att röstar på Niinistö.

Men så tillhör jag ju också flera minoriteter som de visa opinionsmätningarna vet att röstar på Haavisto: unga, välutbildade, bosatta i större städer, finlandssvenskar, kulturfolk. När också min omkrets består till en stor del av likadana människor är det väl inget under att det i min värld känns som att Haavisto segrar suveränt. Men helt uppenbarligen måste det finnas mycket flera människor som lever i en värld där majoriteten röstar på Niinistö. Var är alla de här människorna, och varför känner jag inte dem? Riksdagsvalet i fjol var en riktig tankeväckare för mig: en femtedel av dem som bor i mitt land röstar på sannfinländarna medan bara 4,3 procent hejar på SFP. I min kompiskrets finns det ingen, vad jag vet, som stöder sannfinländarna men många som röstar på SFP. Vilken minoritet, alltså.

Det spännande med minoriteter är att det uppstår en känsla av samhörighet inom minoriteten. Jag kände samhörighet med den unga killen som trotsade de 18 köldgraderna och serverade glögg i Haavistos namn. På samma sätt känner väl alla finländare någon sorts samhörighet nu när det rapporteras om "kraftigt nederbörd" och stängda skolor i Sydeuropa och vi kämpar på i temperaturer under minus 25 grader. Men känner man samhörighet inom majoriteten då? Jovisst, allt är ju relativt och en majoritet är också en minoritet jämfört med någon annan grupp. Dessutom finns det ju minoriteter inom minoriteter och till sist kommer man till individnivån - för vi är ju alla olika och det går inte att dra alla under samma kam. Men våra minoriteter hjälper oss att bygga den egna identiteten. Heja minoriteter!

Solig söndag à la Rom

Man kan ju inte annat än älska soliga söndagar. När vi bodde i Rom påstod mitt sociala liv Johanna att söndagar i Rom alltid är soliga, och jag måste säga att det finns något i det - på något sätt kändes det som att den lediga dagen alltid kunde spenderas ute. I Finland har vi ju dock lite färre av de soliga dagarna över huvud taget, och lyckan är gränslös när det råkar sig att solen och den lediga dagen stämmer träff.

Idag kändes det dessutom som att solen börjat värma en aning - det blev årets första lunch ute på balkongen med öppna fönster! Med lite fantasi kunde man låtsas att man satt på terrassen i Villa Lante och beundrade vyn över Rom. Med en tallrik pasta al pesto genovese, några härligt sötsura blodapelsiner direkt från Sicilien och ett glas vitt från Campania var bluffen perfekt.

Onsadg

Hemkommen från jobbet - 8 h på kontoret, sånglektion och 4 h på teatern. Nu tar jag ett glas vin och ägnar mig åt Våra vänners liv som jag för övrigt kan rekommendera varmt! Dessvärre tycker inte min sambo att serien är så intressant, så vad vore då bättre än att titta på den i lugn och ro när han är och supar med sångarbröder.