Sömn och rutiner

Jag kan börja med att berätta att vår bebis hör till den snällare varianten. Visst gnäller han ibland men väldigt sällan längre tider - och man får alltid tyst på honom genom att lyfta honom vid bröstet. Det där med bröst och mjölk ligger nämligen mycket högt upp på hans favoritlista (vilket är bara bra, för det viktigaste är ju att han får mat och växer).

Men nu så här efter en månad börjar jag tycka att nån sorts rutiner skulle sitta fint. Att man ens lite kunde förutse när han sover och när han är vaken. Sömn tycks då inte höra till vår bebis favoritsysslor (förutom då vi har gäster som inget annat vill än träffa honom vaken), eller i synnerhet att somna, speciellt på egen hand. Fick han bestämma skulle han spendera sitt liv vid bröstet, slumra lite grann alltid då och då och slicka på bröst om han råkade vakna.

Men nu är det ju inte han som får bestämma här, så vi får helt enkelt hjälpa honom på traven när det gäller att kunna somna på egen hand. Och det är här som jag tror att rutiner kommer in i bilden - det måste väl vara lättare för honom också om han så småningom lär sig att saker händer i samma ordning ungefär vid samma tidpunkt, dag efter dag?

Google är ju den nyblivna mammans bästa vän, och oh my vad det finns alternativ. Det finns färdiga minutscheman, easy-metoden, standardmodellen, fyratimmarsregeln... Så vad är det som passar oss och honom? Varför ska nån metod vara bättre än en annan? Och är det nu över huvud taget för tidigt att kräva rutiner av en som levt i en månad?

Sådana tankar här på en regnig onsdagseftermiddag. Bjuder på ett foto på bebisen när han faktiskt sover i sin egen säng (och dirigerar en orkester i drömmen, månntro?). Just nu sover han dagssömn i bärselen - han lyckades faktiskt redan somna i egen säng men vaknade efter en kort stund...

När börjar livet?

Mitt i allt ammande, blöjbytande och nattande har jag hunnit filosofera lite kring livet, närmare bestämt livets början. Det är nämligen en del av mig som inte över huvud taget fattar att Oliven "bara" är knappa tre veckor gammal. Visst, han kan inte mycket, men för att vara så himmelens färsk så kan han ju egentligen helt massor: äta, skrika, nysa, hicka och så vidare. Och en stor del av det har han ju lärt sig i magen. Jag tror också att han känner igen vissa röster, och ibland känns det som att han också känner igen musik. Men hur kan han ha lärt sig något innan han fanns?

Ibland när jag håller i honom tycker jag också att han på ett lite underligt sätt känns "bekant". Formen på rumpan har jag visst känt nånstans förut - ja, under mina revben i flera månaders tid! Och när man håller i honom medan han hickar känns det precis likadant som det gjorde när han hickade i min mage.

Men om vi säger att han fanns redan före han föddes, när började hans liv då? Några futtiga celler gör väl ingen människa, knappast heller en några centimeters böna med ett minihjärta. Eller?

Förlossningen

Haha, på publikens begäran kommer här några ord om förlossningen.

Jag tror nog att det ligger något i det som Erika skrev om andningsteknik. Jag vet ju inte hur det skulle ha känts att föda barn utan år av sångövningar men det som jag var glad över var att jag kände att jag hela tiden hade en koppling till min egen kropp och att jag på nåt sätt kunde "lokalisera" smärtan och "styra" andningen. Sen höll jag faktiskt på med något som folk kallar för förlossningssång och som jag hade tyckt att var ungefär det fjantigaste ever när jag för första gången övade på sånt på gravidyogatimmen. Men när värkarna väl satte igång tänkte jag inte över huvud taget på att jag nu ska hålla på med förlossningssång utan lät kroppen styra, och då var det ljud som kom ut. Sången gjorde dels att jag kunde slappna av i de rätta musklerna, dels att jag orkade genom sammandragningarna ("bara två takter till!").

Och visst gjorde det ont. Mera ont än vad jag hade trott, och framför allt på ett annat sätt. Jag insåg att det måste göra ont för att det där barnet ska kunna komma ut, och då gäller det att samarbeta med smärtan i stället för att spänna och kämpa emot, för ut ska han. Egentligen är det ju definitivt weird design, men samtidigt har jag nog fått lite mera uppskattning för livet. För tänk, även de hemskaste och jobbigaste personerna på den här jorden har någon krystat ut, och det är inte så lite det.

Jag tog ingen epidural. När vi väl hade kommit till sjukhuset på fredagskvällen, efter ca 4 timmar av regelbundna sammandragningar (de första känningarna hade jag tidigt på fredagsmorgonen), tog jag en lång, lång dusch, och efter det tyckte jag att det nog var dags för nån sorts smärtlindring. Vår snälla och fantastiska barnmorska tyckte att det går så jättebra utan epidural att det nog inte lönar sig (jag hade ju lite tänkt att jag inte ska ha nån men vid det skedet struntade jag gladeligen i allt som jag hade tänkt mig och ville ha vad som helst som lindrar smärtan), och dessutom varnade hon för ett längre krystningsskede och det ville jag inte ha. Så det fick bli "aquarakkulan" och lustgas i stället. Lite före midnatt började det vara tillräckligt öppet och efter en halvtimme av krystning på en förlossningspall var han ute. Och nu vet jag ju inte hur det känns att krysta med epidural men det som man nog inte vill är att det ska ta längre.

Egentligen gick det hela så pass snabbt att varken jag eller sambon helt hängde med. Jag kunde inte för mitt liv tro att förlossningen skulle köra igång på det beräknade datumet, och ännu fram till eftermiddagen visste vi inte om vi faktiskt skulle till sjukhuset den dagen eller om öppningsskedet skulle hålla på i flera dagar, som vi hade förstått att det ofta är för förstföderskor. Men jag fick faktiskt precis den förlossning jag hade önskat mig: naturlig och snabb.

Och det viktigaste: det går inte att beskriva hur stor hjälp vi hade av vår fantastiska doula som fanns där som stöd, sjöng med mig, höll min hand, visade för M hur han kan hjälpa, avlastade honom när det blev för mycket, lugnade det hela och mycket, mycket till.

Oliven

Han är här! Ja, vem kunde ana att det här lilla livet faktiskt började ge tecken på att vilja komma ut exakt på det beräknade datumet. Eller alltså inte jag, för det tog mig en bra stund att inse att det faktiskt handlade om förlossningsvärkar och inte random magont när jag vaknade på morgonnatten för en dryg vecka sedan.

Så nu försöker vi lära oss att ta hand om en liten bebis. Han gör ju inte så mycket annat än äter och sover men det känns nog helt tillräckligt det också. Äter han tillräckligt? Får han bra grepp? Varför vill han inte sova i sin egen säng? Har han sovit för länge nu? Visst andas han ännu? Borde vi byta blöja före eller efter att han ätit?

Det är alltså full mamma-mode på gång här. (Nu menar jag faktiskt engelskans "mode", även om det visserligen också är mammamode som gäller: mjölk överallt.) Inte fullt så samlade tankar för ett koherent blogginlägg. Vill ni förresten höra om förlossningen?

Balkongliv

Åh vad jag älskar känslan när allt vaknar till liv efter vintern! Nu när det har varit finare väder har vi praktiskt taget flyttat till balkongen där man kan tjuvstarta sommaren (läs: sitta och sola i bikini).

Min vinnörd till sambo hade naturligtvis med största omsorg valt ut en disputationschampagne som avnjöts på balkongen. (Och nej, jag är ju inte alls bitter över att gravidkroppen meddelar att champagne nog inte är så gott.) Och när det väl var fint och varmt dukade vi fram både lite antipasti och själva middagen där ute. Fint när det är klar himmel och man ser stjärnorna när det blivit mörkt.

Och så har vi hunnit med årets första trädgårdsarbeten. Efter lite kärleksfull skärning tyckte fikonträdet att det var fast hur kul att slå ut stort, och oj så jag är stolt över den lilla pinnen till miniträd som tappert ser ut att producera fast hur många frukter nu! Försådden gjorde vi nu i en gammal vinlåda. Efter bara lite issues med plastfolie fick jag lådan någotsånär att hålla vatten, och det visade sig att lådan ju är som designad för fyra rader av äggkartong. Med det tillhörande locket i plast blir den ju ett perfekt miniatyrväxthus! Vi får se hur det går med försådden à la Châteauneuf-du-Pape...

Ljuset och värmen har igen fått fart på en av våra mest underliga växter, nämligen den japanska gräslöken. Plantan har vi fått av svärmor som har den att växa nästan som ogräs i trädgården i Österbotten. Och den är kanske den mest lättskötta växt jag någonsin sett: på hösten slutar vi helt enkelt vattna den och så ser den ut att dö bort, men så fort det blir lite ljusare och varmare på våren och man ger den några droppar vatten börjar det igen växa små gröna skott i krukan. Helt otroligt.

Om språklig identitet

Något som jag har funderat på en del under de senaste veckorna är tvåspråkigheten i allmänhet och vårt kommande barns tvåspråkighet i synnerhet. Eftersom både sambon och jag kommer från enspråkiga hem ställs vi nu inför en ny situation när vår lilla svenska familj ska bli en lite större tvåspråkig familj.

Det har aldrig känts som ett alternativ för mig att tala svenska till mitt barn, men jag hade inte heller tänkt hur lustigt det skulle kännas att tala finska för magen (visserligen är det ju lite lustigt att tala för en mage oavsett språket). Vårt hem, den här miljön, är ju helt svenskt! Jag är rätt så säker på att jag kommer att glömma det här så fort jag faktiskt får träffa den här lilla kung fu-fightern i min mage - språket handlar ju ändå om en relation mellan två människor och inte mellan människor och magar.

Men samtidigt har jag nog fått fundera på min egen språkliga identitet. Jag har redan för några år sedan skrattat att jag egentligen inte upplever att jag hör till den finska majoriteten i Finland; snarare tillhör jag den finska minoriteten inom den finlandssvenska minoriteten, hur absurt det än låter. Mitt perspektiv på den finländska kulturen påverkas ju väldigt mycket av det finlandssvenska, och jag upplever att jag inte heller blir behandlad som "finsk" av varken finnar eller finlandssvenskar. Samtidigt känner jag ändå att jag varken är eller blir fullständigt finlandssvensk. Och jag tycker mig uppleva en varm, lite märklig (och outtalad) samhörighetskänsla med andra personer i samma situation - dem som tillhör min minoritet. Som att de här människorna per definition vet något om mitt liv som jag aldrig behöver förklara, och vice versa.

Och för att fortsätta på listan på lustiga språktankar: det känns konstigt att mitt barn inte skulle kunna lika bra finska som jag. Jag tror att den blivande pappan upplever lite samma sak med svenskan, och att vi båda försöker dra lite hemåt här. Men det ska väl vara möjligt att uppfostra ett barn med två starka språk? Och hur kommer Olivens språkliga identitet då att se ut?

Mammaledighet: sol och tvåspråkighetslitteratur på balkongen

En busig fyraåring

För fyra år sen fick vi inse vilken fantastisk investering vi hade gjort i form av inglasad balkong mot sydväst. För att fira det speciella klimatet på balkongen inhandlade vi då medelhavsväxter - och det är en som har klarat sig i alla dessa fyra år: låt mig presentera den fina fyraåringen kalamondinen som igen har fått komma ut till solen!

Kalamondin, fikonträd (jr.) och olivträd (jr.) njuter av vårsolen

Kalamondin är en form av citrusträd (läs mera till exempel här) med ganska syrliga frukter som passar bra i drinkar och matlagning. På våren brukar trädet blomma och sprida underbar doft på hela balkongen. För två år sedan var vår lilla växt nog i väldigt dåligt skick efter vintern vilket ledde till att vi nu för andra vintern i rad hade en speciell växtlampa för den medan den spenderade vintern inomhus, och det verkar det lilla trädet gilla.

Och nu vet jag inte om det är den torra och varma inomhusluften, växtlampan eller en lite sen trotsålder som har gjort att vi nu fick plocka en kalamondinfrukt som hade börjat gro:

Eftersom man ju kan varken äta eller slänga ett sånt naturens under lät vi frukten stå vid köksfönstret i några veckor, bara för att sedan upptäcka att det sticker ut små rötter ur frukten. Så i går tog vi och planterade hela härligheten i en egen liten kruka.

Det är alltså vad som händer på vår balkong just nu. Stay tuned för att veta vad det är för annat bus som vår fyraåring hittar på, vettja!